2009-12-09T02:14:00.001-08:00

Öppning

Om evangelierna är Bibelns krön, har också dessa en krona: Johannesevangeliet. Så menade många av kyrkofäderna, och långt fler är de som under historien fått ett alldeles särskilt förhållande till den älskade lärjungens evangelium.

Under arbetet med denna utgåva av Pilgrim – den sjuttionde – reste jag till Örebro för att möta en person som levt sitt liv i och av den spiritualitet som är så utmärkande för Johannesevangeliet. Sven Nilsson var en av förgrundsgestalterna i den karismatiska förnyelsen på 1970-talet, en gärna hörd talare i ekumeniska konferenser. Jag var en av dem som lyssnade till hans förkunnelse, och minns hur orden brände sig in i sinnet. Trettio år senare kan jag ännu återge en del av hans formuleringar. Samtalet i hans hem lämnade mig med samma goda eftersmak. Några ord har dröjt sig kvar: ”Liv är alltid färskvara. Liv är alltid nu.”

Sven Nilsson berättar hur Johannesevangeliet befriade honom från en förståelse han tidigare levt med, ”att man kan samla på sig något slags kapacitet genom andliga erfarenheter”. Han beskriver själva essensen i Johannesevangeliet: ”Så som Gud är jag är, ett uttryck Jesus ofta använder om sig själv, så är det kristna livet ett

tillstånd – inte upplevelser att samla på.” Detta tillstånd är det kristna livets mål och mening: att bli indragen i den älskade Sonens gemenskap med sin Fader.

Det uttryck som återkommer fyra gånger i Johannesevangeliet – ”Den lärjunge som Jesus älskade” – har ofta förundrat bibelläsare. Hur kan någon säga så om sig själv? Fanns det en särskild närhet mellan Jesus och Johannes? Eller handlar det helt enkelt om ett vittnesbörd, som i så fall skulle kunna ges av många? Han säger ju aldrig att han var den mest älskade, även om det är lätt att tolka orden så.

De skribenter som vi bett meditera och reflektera över orden om den älskade lärjungen har bidragit med olika infallsvinklar, men de har en sak gemensam: det är kärleken som öppnar våra ögon så att vi blir seende. Ser vem Jesus verkligen är. Och är det inte just vad Jesus uppmanar de två lärjungarna till i Johannesevangeliets inledning? Kom och se.

”Det handlar inte om ett seende vilket som helst, utan om att se Faderns härlighet i Sonen”, skriver Ylva Eggehorn i den inledande artikeln. Hon tillägger: ”Den som vill se det kommer att få se det.” Johannes fick se det, ”och i orden om sig själv sammanfattar han sanningen om sitt långa livs tro och sin relation till Jesus”, menar Susanne Rikner. Därför skriver Johannes ned sin berättelse i ljuset av sitt eget möte med den som är ljus. ”Orden blir till i och genom hans liv.”

Det är inte underligt att örnen blivit symbolen för evangelisten Johannes. Med Lars Olov Eriksons ord: ”Inget annat evangelium ger ett så hisnande perspektiv på livet och tillvaron.” Som ingen annan låter oss Johannes blicka in i mysteriet: Sonens gemenskap med sin Fader. Josef Bergdahl visar hur allt i Jesu liv – och därmed i det kristna livet – är ett utflöde av och ett gensvar på Faderns kärlek. I den relationen finns hemligheten till vår frihet, och till den frukt våra liv bär. Bergdahl skriver: ”Kärlekens gåva gör den andre fri.” Och: ”Frukt är kärlekens gåva.”

”Om det är sant att vi inte bara är den älskade utan också måste bli den älskade, hur kan det då ske?” Frågan ställs av Henri Nouwen, som för många varit en vägvisare till platsen i Jesu närhet. Han hjälper oss att känna igen den röst som talar ovanifrån, och inifrån, för att vi skall bli de vi är. ”Att bli den älskade är den stora andliga resa vi måste göra”, skriver Nouwen. I en efterföljande andlig övning får vi låta vårt innersta dra till sig Guds kärlek. När vi i den tredje och avslutande delen av övningen lär oss säga ”Jesus, vi är alla de älskade”, drar vi även in andra i Guds kärlek.

En annan Johannes – Johannes av Korset – skriver om den dunkla nattens väg till föreningen med Guds kärlek, och kommenteras av en tredje, Johannes Pulkkanen, ortodox teolog och ny medlem i Pilgrims referensgrupp. Han berättar om hur mötet med Symeon den Nye Teologen på 900-talet, liksom med Markus Asketen på 400-talet, har hjälpt honom att försonas med Johannes av Korset på 1500-talet. Det hela mynnar ut i insikten om bön som ”kärlek i handling”. Pulkkanen skriver: ”Eftersom det inte finns något högre än att älska Gud uppfyller den som ber alla budorden på en och samma gång.”

Sven Nilsson berättade i vårt samtal hur han ofta har mediterat över Jesu ord i Johannesevangeliets sjätte kapitel om att äta hans kött och dricka hans blod. Hur skall egentligen dessa ord förstås? Det är utgångspunkten för en artikel av en av vår tids mest inflytelserika andliga lärare i ortodox tradition, metropoliten av Pergamon, John Zizioulas, vars visionära skrifter ger rik lön för den som gör sig mödan att läsa dem med eftertanke. Kanske är det just realismen i Jesu ord om att äta hans kropp som sammanfattar Johannesevangeliets budskap? Det kristna livet är förening med den vi tror på. Genom den Helige Ande blir vi ett med honom, lika verkligt som brödet och vinet i eukaristin blir ett med våra kroppar.

Peter Halldorf

TILLBAKA

.
.
.